apkaka

Din jävla ångest, ditt jävla äckel.

Varför förtjänar jag dig? Vad har jag gjort för att du ska komma till mig och ha sönder mig?

Vem är du? Vad vill du? Jag vill inte ha dig här.

Du gör mig så jävla osäker, jag är inte sån, jag behöver inte dig, jag vill bara att du drar åt helvete, vad vill du att jag ska göra med dig? Jag känner mig så trasig.

 

Varför kan jag inte bara vara? Alltid så stressad över saker jag inte kan styra över, överanalyserar in i minsta detalj.

 

Det är ditt fel att jag dricker, när du kommer och hälsar på, hur långt har det inte gått då? Ska väl inte behöva bedöva mig själv för att kunna stå ut? Önskar att jag kunde berätta för flera hur det känns när du kommer över mig. Jag känner inte igen mig själv, jag vet inte, känner mig sjuk fast jag vet att jag inte är det.

Jag skäms.

 

Jag vet ju att det är du som har gjort mig såhär, det är du som har påverkat mig, det är inte du som ligger och gnager i mig utan alla saker du gjort mot mig.

Tänkte på en händelse här om dagen, eller natten, för jag har fortfarande svårt att somna.

Du var lika hög som Eiffeltornet på benzo och sprit, jag var livrädd och hetsringde mamma, enda jag tänkte var att hoppas hon ringer upp mig snart och räddar mig ifrån det här.

 

Du la dig i sängen och jag sa åt dig att det är ingen idé du lägger dig, för jag vet att du alltid somnar.

Och jag måste vara vaken och se till att du inte slutar andas, fast nu i efterhand så hade jag nog hoppats på att du skulle göra det. Jag behövde ro.

Du frågar varför du inte får gå och lägga dig? Du bor ju här? Jag viskade att du behövde åka härifrån, för jag orkar inte mera, jag behöver vara ensam. Du vill göra slut? Nej.. en paus. En paus är lika med slut för mig säger du.

 

Jag fortsätter ljuga att allt jag behöver är lite tid ensam, för att vi vart så nära inpå varandra och jag har aldrig bott ihop med någon förut., men du går inte på mina lögner utan du kommer fram till mig med dina iskalla blåa ögon och skriker mig i ansiktet, så när att jag känner din värme, men inte på det sättet, inte som förut.

 

Du slår sönder mitt vardagsrumsbord, kastar ett jävla glas mot mig men missar så det smäller i väggen istället.

Du fortsätter slå sönder saker som du redan hotat med att göra om jag lämnar dig.

Du skulle slå sönder både mig och min jävla lägenhet för att vara mer exakt.

Fortsätter hetsringa mamma men inget svar.

 

Jag försöker ta mig från soffan till hallen, det är inte ens långt, några meter bara, men när någon håller fast en så blir några ynka meter plötsligt flera mil.
Tillslut hamnar jag i ett hörn i hallen. Sen blir det svart. Både för mig och dig. Minns att jag sitter som i ett flygplan när det är på väg att störta, med armarna över huvudet och Titus skakar bredvid mig.

Du står redo med dina knytnävar och jag skriker, "rör du mig så kommer jag att ha ihjäl dig".

 

Jag har bara inte gjort det än.