apkaka

 

Din jävla ångest, ditt jävla äckel.

Varför förtjänar jag dig? Vad har jag gjort för att du ska komma till mig och ha sönder mig?

Vem är du? Vad vill du? Jag vill inte ha dig här.

Du gör mig så jävla osäker, jag är inte sån, jag behöver inte dig, jag vill bara att du drar åt helvete, vad vill du att jag ska göra med dig? Jag känner mig så trasig.

 

Varför kan jag inte bara vara? Alltid så stressad över saker jag inte kan styra över, överanalyserar in i minsta detalj.

 

Det är ditt fel att jag dricker, när du kommer och hälsar på, hur långt har det inte gått då? Ska väl inte behöva bedöva mig själv för att kunna stå ut? Önskar att jag kunde berätta för flera hur det känns när du kommer över mig. Jag känner inte igen mig själv, jag vet inte, känner mig sjuk fast jag vet att jag inte är det.

Jag skäms.

 

Jag vet ju att det är du som har gjort mig såhär, det är du som har påverkat mig, det är inte du som ligger och gnager i mig utan alla saker du gjort mot mig.

Tänkte på en händelse här om dagen, eller natten, för jag har fortfarande svårt att somna.

Du var lika hög som Eiffeltornet på benzo och sprit, jag var livrädd och hetsringde mamma, enda jag tänkte var att hoppas hon ringer upp mig snart och räddar mig ifrån det här.

 

Du la dig i sängen och jag sa åt dig att det är ingen idé du lägger dig, för jag vet att du alltid somnar.

Och jag måste vara vaken och se till att du inte slutar andas, fast nu i efterhand så hade jag nog hoppats på att du skulle göra det. Jag behövde ro.

Du frågar varför du inte får gå och lägga dig? Du bor ju här? Jag viskade att du behövde åka härifrån, för jag orkar inte mera, jag behöver vara ensam. Du vill göra slut? Nej.. en paus. En paus är lika med slut för mig säger du.

 

Jag fortsätter ljuga att allt jag behöver är lite tid ensam, för att vi vart så nära inpå varandra och jag har aldrig bott ihop med någon förut., men du går inte på mina lögner utan du kommer fram till mig med dina iskalla blåa ögon och skriker mig i ansiktet, så när att jag känner din värme, men inte på det sättet, inte som förut.

 

Du slår sönder mitt vardagsrumsbord, kastar ett jävla glas mot mig men missar så det smäller i väggen istället.

Du fortsätter slå sönder saker som du redan hotat med att göra om jag lämnar dig.

Du skulle slå sönder både mig och min jävla lägenhet för att vara mer exakt.

Fortsätter hetsringa mamma men inget svar.

 

Jag försöker ta mig från soffan till hallen, det är inte ens långt, några meter bara, men när någon håller fast en så blir några ynka meter plötsligt flera mil.
Tillslut hamnar jag i ett hörn i hallen. Sen blir det svart. Både för mig och dig. Minns att jag sitter som i ett flygplan när det är på väg att störta, med armarna över huvudet och Titus skakar bredvid mig.

Du står redo med dina knytnävar och jag skriker, "rör du mig så kommer jag att ha ihjäl dig".

 

Jag har bara inte gjort det än.

 

 

Hur kan man älska någon så mycket, jag förstår inte, går inte och sätta ord på det, det är bara du som finns hos mig, överallt, allt här påminner mig om dig, jag går från glad till att knappt kunna andas på en sekund så fort det kommer över mig.

 

5 december var du tillbaka i mitt liv igen, jag hade "väntat" i nästan sju år på att du äntligen skulle bli min och flytta tillbaka och äntligen hände det, jag minns första gången träffade din mamma, hon sa att jag var fin och att du skulle hålla hårt i mig, men det var jag som höll för hårt i dig, jag tog mig an dig och glömde bort mig själv, du gjorde mig så illa fysiskt av allt som hände men ändå tog jag dig tillbaka gång på gång, för jag älskar dig så otroligt mycket, jag kunde bara sitta och titta på dig är du sov för jag visste att allt var lugnt då, det var bara vi och dina hjärnspöken lät dig vara under några timmar.

 

Även när du gör saker som sårar både mig och dig själv, så tänkte jag att det här är nog sista gången som något händer, sen kommer det att vara bra, och det var bra många gånger men också så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen för jag blev så frustrerad och ledsen av att inte kunna hjälpa dig.

Jag vet att jag har gjort allt jag kan för dig, älskat sönder dig, tagit hand om dig dom gånger när du inte sagt att du vill leva, jag har verkligen försökt men det går inte mera. Jag önskar verkligen jag kunde se mig själv genom dina ögon, gjorde jag inte allt jag kunde? Försökte jag inte tillräckligt? Ville du inte må bra?

Lämna allt gammalt äckligt skit bakom dig och verkligen försöka gå vidare? Jag vet inte ens hälften av allt som du bär på och vad du har i ditt huvud, hur du tänker eller hur du ser mig.

 

Såg du mig bara som nån plats att ta vägen medans du inte visste vad du skulle göra? Var det jag som fick dig att börja plugga? Var det jag som fick dig att gå upp ur sängen på morgonen? Var jag bara tjatig och jobbig som gjorde allt sånt för dig? Du sa alltid att du gjorde alla såna saker för min skull, varför inte för din egna skull?

Jag önskar så mycket att jag om så bara för 1 minut kunde få känna hur du tänker, sätta mig in i din kropp och ditt huvud SÅ JAG FÖRSTOD hur jävla jobbigt en sån simpel sak som att göra ett ärende på stan kunde vara.

 

Tro mig, jag älskade varje sekund jag var med dig även fast det var så mycket jävla skit.

Jag minns när vi låg och skulle sova och du viskade jag älskar dig sen låtsades du sova.

Vet hur svårt du har haft att uttrycka känslor och just då när du sa det var det som att nånting släppte i dig, jag vart så glad att jag började gråta, jag ville skrika rätt ut hur kär jag är i dig, hur jag älskar att få somna med ansiktet nergrävt i din nacke, och även fast du hatade att mina ögonfransar kittlade din nacke så vägrade jag somna på något annat sätt.

Jag saknar det så mycket att jag vill dö, din lukt, din hud, dina stora fina händer, det gör så jävla ont i mig för jag vet att jag inte kommer få göra det igen, röra dig, somna med dig.

 

Jag vet att du älskade mig mest i hela världen men jag kommer aldrig att förstå hur det kunde bli såhär, varför vart det så? Varför gjorde du dom valen? Du ville ju inte ha det såhär, men ändå är det något som drar i dig åt det andra hållet, det dumma idiotiska värdeösa fitthållet.

 

Men nu är det över, det är verkligen över och jag vet inte hur jag ska orka ta mig igenom detta ens, du är det sista jag tänker på innan jag somnar, jag drömmer om dig hela tiden, har inte gått en natt utan dig, det första jag tänker på när jag vaknar, jag vet att du bara är några 100 meter ifrån mig i veckorna men jag orkar knappt tanka på Statoil om jag är ensam ifall du skulle vara där, vad skulle jag göra då?

Där går han som jag är så jävla kär i, som jag i princip skulle kunna dö för, ja skulle bryta ihop helt och hållet.

Ska man hälsa på dig? Åka förbi? Gömma sig? Du vill ju inte ens veta av mig.

 

Förstår inte heller varför jag lägger sån energi på dig när du samtidigt får mig att må så dåligt, vill bara skrika rätt ut tills ja tuppar av, vill sova hela tiden och inte vara vaken, det gör så ont i bröstet på mig, riktig jävla ångest.

Men det är väl varken ångest eller att jag håller på och få en hjärtinfarkt

Utan att det är kärlek jag känner, riktigt jävla kärlek som gör ont och jävlas med mig, djup förälskelse.

Och något sånt här har jag aldrig känt, inte ens i närheten, någon annan har aldrig fått mig att känna såhär, förutom du.

 

Bara du, min älskling.

 

 

 

 

 

 

 

We all got scars, but dont like to show them